haanabanana

jag är glad. nu är jag glad på riktigt.

boende och tågbiljetter till pride är kirrat. det är skönt och jag hoppas att det blir kul och att det inte blir som bilden jag har i mitt huvud. en orgie, en stor orgie. påtal om pride, jag har talat om det med att vara bi eller att vara gay. det är en fråga som länge och väl snurrat i mitt huvud. hur kommer man fram till vad man är? och hur modernt är det inte idag att säga att man är bisexuell? om man faktiskt är det så är det ingen som tror en.
   jag som person är väldigt feminin och tjejig, jag är inte den man kanske tror är bi eller gay. men jag är en pojkflicka och har alltid varit även fast det kanske inte har med saken att göra. i mitt senaste förhållande var jag  så att säga mannen (tyck vad du vill cornelia men du vet det egentligen), vilket jag egentligen tycker att det är ett dumt uttryck som samhället har skapat. det är gammaldags. men om man följer det så var jag det då jag är envis och bestämd, inte heller så himla mysig och gosig. fast jo, klart jag kan vara det med men då måste jag nog vara lite småkär annars kan jag lika väl sitta på andra sidan av soffan för att jag tycker det är lättare att ha en konversation då. men för att inte få detta för mycket att låta som en kontakannons (nej, det är det inte). så vill jag bara veta, är det bara samhället och idealet som gör att flickor som kommer ut, nästan alltid, börjar med att komma ut som bisexuella då man fortfarande är med killar för att det är "lättare"?

av lycka kan jag inte sitta still med fötterna i sängen. av lycka jag lyssnar på musik som timo räisänen. av lycka sitter jag med ett leende på läpparna som skulle kunna slå om kull vilken världsledare som helst.